En skugga brukar vi kalla det som inte är så lätt att få syn på. Vänder vi oss om, smiter ju skuggan också iväg. En skugga kan vara ett beteende, ett ställningstagande som kanske inte är helt sunt för en hel och frisk människa. En skugga kan vara något som vi har fått med oss från barndomen, som föräldrar eller andra med ”makt” har tvingat oss att tycka, göra, förstå. En tydlig skugga är tex att de som misshandlar sina barn ofta har blivit misshandlade själva – de har lärt sig av sina föräldrar hur vuxna beter sig mot barn.
Jag ”överhörde” ett typiskt skuggbeteende häromdagen när en pappa med sitt barn cyklade förbi mig. Barnet hade en gång sagt att sadeln var för låg, och nu sa hon det en gång till. Pappan blev irriterad och förklarade för barnet att hon redan hade sagt det en gång och nu inte behövde säga det en gång till. Där hade diskussionen kunnat vara slut, om pappan hade haft sina skuggor under kontroll. Han hade kunnat lägga till att ”jag har inga verktyg här, vi gör det när vi kommer hem”, då hade barnet troligen också varit nöjd.
Men han fortsatte, genom att tala om för barnet att gnäll är det värsta som finns. Att gnälla är inget vi ska göra. Han gick så långt som att fråga barnet ”vad tycker vi om gnäll?” (här talar han till och med om vad barnet ska tycka, alltså det samma som han). Eftersom barnet inte svarade, upprepade han sin fråga. Så hon kände sig tvungen att svara, det som pappan önskade höra. Han fortsatte med att fråga ”vet vad som vore allra bäst? Jo, om du inte gnällde alls”…
För oss som ser det utifrån kan det ju vara ganska uppenbart att om det är någon som gnäller, så är det pappan, eller hur? Det här ligger antagligen långt bak i hans historia, han fick skäll om han ”gnällde”, och gnälla kan vara ganska subjektivt? Han skulle behöva upptäcka och se sina mönster. Om vi tänker att allt vi säger, även rör oss själva, som jag tidigare har skrivit om, så pratar ju pappan här mycket till sig själv – de ord han troligen har fått höra som barn.
Skuggan är en aspekt av oss själva som vi inte vill acceptera. Det kan vara förträngt, glömt, gömt eller förnekat. Det är sidor som du är rädd för eller som du har (medvetet eller omedvetet) lärt dig att kritisera. Ofta hamnar dessa känslor i det undermedvetna, där de ligger och ”jäser”. De kan bubbla upp och explodera i de mest oväntade tillfällen eller ligga och ”lurpassa” och poppa upp som små kommentarer, som i fallet med pappan ovan.
Det är svårt att se sina egna fel, men det är lätt att upptäcka bristerna hos andra – och kanske också påpeka dem?
Tips: när du möter andra, som stör dig, irriterar dig eller på något annat sätt påverkar dig negativt; försök att se vad hos den människan det är som påverkar dig – och sedan se om du kan hitta något liknande hos dig själv?