Vårt omedvetna förstår inte ordet inte, eftersom vårt omedvetna förstår i bilder. Så om vi säger "cykla inte in i stolpen", ser vårt undermedvetna bilden av en cykel och stolpe, de två bilderna i meningen. Som vuxna vet vi att vi ska undvik att cykla in i stolpen, men ett barn, vars hjärna ännu är oerfarenheten, ser saker annorlunda. Alltså ser barnet bilden (undermedvetet i sitt huvud) av cykel och stolpe. Det kan bli en liten krock.
När vi använder ordet man, som beteckning för mig själv, någon okänd, vem som helst, eller bara av lathet, talar vi också om för vårt undermedvetna att det gäller inte mig, inte dig, inte oss, det gäller bara någon okänd "man". Så när du säger till ett barn "man får inte gå på gräsmattan" hur ska barnet förstå att denna man är barnet? Det vore bättre om vi använde jag, du eller vi för om vi säger till ett barn "du får inte gå på gräsmattan" (gärna med tillägget "eftersom gräset är ömtåligt just nu på våren") så förstår barnet direkt att du talar till barnet. Det är en helt annan sak, om vi pratar om vad som är accepterat som skrivregler och vedertaget i svenskan just nu. Jag menar att det rent psykologiskt är bättre att använda ord som personen vi pratar med förstår (som i all kommunikation så är det mottagaren som bestämmer "villkoren").
Det är en väldig skillnad att säga till ett barn "man får inte kasta sten på någon annan" och "du får inte kasta sten på någon annan". Jag tänker att om våra politiker skulle välja att använda jag och vi istället för man så skulle de ta ett större ansvar för vad de säger, för helt plötsligt måste de stå för sina ord, de blir personliga istället för anonymiserade och slätstrukna.
Prova att undvika inte och man i ditt tal en dag. Det kan vara svårt, så börja med 20 minuter och utöka sedan. Du kommer att märka förändringen i både dig och barnen i din närhet, kanske också hos de vuxna.