Speglingar

Om vi som barn blir förnekade, skrattade åt, mobbade eller utfrusna när vi var oss själva, eller var på väg att hitta oss själva, blir vi rädda och döljer känslorna. Vi bygger en mur runt känslan och lovar oss själva (medvetet eller omedvetet) att aldrig visa den delen av oss själva igen. Vi vill ju inte bli utskrattade en gång till. 

Därför är det också så viktigt att inte skratta åt barn som provar sig fram, inte lämna ut dem genom att prata om dem, inför andra, så att barnet får skämmas för det den gjort – igen och igen, kanske? Barnet är en liten människa som ska respekteras som en människa, men det betyder för den skull inte att barnet ska få leva utan ramar. 

När vi möter kärleken och öppnar upp hjärtat kommer de dolda känslorna upp till ytan. Det som föräldrarna lämnade ouppklarat ger sig till känna i förhållandet - en spegling av det förhållandet. Vi attraherar den partner vi behöver för att våra gömda sår ska komma upp och bli omhändertagna, sedda och läkta. Om vi inte tar hand om våra skuggor, känslor och inre barn kommer varje förhållande bli en upprepning på förhållandet vi hade med föräldrarna. 

Om föräldrarna inte gillade mitt sätt att leva, kommer inte heller min partner att gilla det. Om mina föräldrar inte gillade mina intressen, lärde jag min omedvetet att mina intressen är oviktiga/ointressanta och då kommer min partner inte heller att gilla mina intressen. Jag måste först förlåta mina föräldrar för deras okunskap och ointresse och därefter acceptera mig själv. Så länge jag inte kan acceptera mig själv och förlåta mina föräldrar för deras beteende, kommer jag att fortsätta attrahera in en partner som inte accepterar mig som jag är. 

Den enklaste vägen ut ur ett förhållande med en partner som inte accepterar mig är naturligtvis en separation, en sorts flykt – jag har fortfarande inte accepterat mig som jag är.

Ett annat alternativ är att skyla över, dölja, låtsas som om det inte finns och fortsätta bygga relationen på oärlighet och leva i lögn så länge det går, tills det en dag briserar.

Det bästa vore att ta ansvar för sina känslor, uttrycka dem, visa sitt sanna jag. Det är naturligtvis riskabelt, att visa sig delvis vara en annan, men kommer troligen att fördjupa känslorna och ge plats för mer äkta kärlek.